Skicka vidare! Gör någon glad idag!

Idag har jag skapat en grupp på Facebook (alla är väl på Facebook) som heter
Skicka vidare / Pay it forward!
Jag gör dig en tjänst och du gör det för tre andra!

Man måste ju inte alltid få tillbaka direkt det man gör för någon annan, utan det man gör kommer alltid tillbaka från där man minst väntar sig!

Ni har väl sett filmen med bl a Kevin Spacey och Helen Hunt!

Historieläraren Eugene Simenot ger sina elever samma hemuppgift år efter år - att komma på en idé som kan förändra världen och göra den bättre.
Eugene väntar sig dock inga stordåd från sina elever och är därför helt oförberedd när elvaårige Trevor McKinney kommer med ett fenomenalt förslag.
Trevor föreslår att varje människa som drar nytta av någon annans goda gärning ska "skicka vidare" och göra tre människor en tjänst. Till sin mammas stora förskräckelse inleder Trevor sitt projekt genom att ta hem en hemlös drogmissbrukare.

Men kan goda gärningar verkligen förändra världen och göra den bättre?

Jag tror det!

Tanken att starta den här gruppen har legat hos mig ett tag, tänk vad lite kan
göra mycket för någon annan!
Små ord, en kram när den behövs eller annan oväntad hjälp kan betyda så mycket!

Förra veckan när jag stog utanför Misoui kom det en ung italiensk student och

hade ingenstans att bo. Jag skrev ut en förfrågan på Facebook och satte upp en lapp i affären (inte mycket jobb) och fick flera svar från vänliga människor som gärna ställde upp, både för kortare eller längre tid.
Fick en lägenhet för i alla fall månaden ut så han har lite tid att leta vidare.
Han ringde och tackade och undrade hur han skulle återgälda mig,
glädjen att lyckas är tillräcklig och nån gång hjälper han någon!

Igår var det ett program på TV om en ung mångmiljonär i London som efter att förlorat sina pengar fått hjälp av vänner att komma igen. Och nu ville han göra något gott för någon annan. Han begav sig till en sämre del av London och låtsades vara intresserad av att jobba som volontär.
Han träffade olika goda människor som gjorde mycket för andra utan att räkna med att få till baka något. Sista dagen kom han som sig själv i fin kostym, träffade dem han valt ut, ungdomscentret i området, en ung kille med designdrömmar och en fd boxare som gjorde mycket för ungdomarna i området och erbjöd dem att investera i dem!
Sån glädje!

Så nu är det dags att vi, gott folk, går ut och gör världen till en bättre värld!
Vi kan göra det till Michael Jacksons låt Heal the world!

Gör någon glad idag, men gör det av rätt anledning, osjälviskt!

Together we can make a difference!

Min vän Kecke och en fin dag på sjön!

I måndags hade jag en superdag, semester från kläder, röj och städ på Misoui.

Jag följde med Kecke, hårdrockande viking/highlander ut på sjön Rengen i hans segeleka (vintage).

Han fiskade, regnet öste, jag öste, han fick en aborre (lyckan var gjord), vi åkte till en öde ö, gjorde upp eld, grillade aborre och entrecote. Låg och tittade in i elden, så trollskt, förstår varför många sagor tillkommit vid en eld!

Och rätt som det var var klockan nästan ett och kolmörkt ute. Dags att ro tillbaka och åka hem!

Vilken underbar dag med en underbar person!

Kecke är nog en av de manliga personer jag har roligast med.
Träffas inte så ofta men det är alltid otvunget, mycket bus & skratt men också allvar.

Vi kan prata om det som gör oss glada/ledsna.

Han retas mycket med mig om mina eskapader i alkoholens rus.

Förr när jag bodde utanför stan, orkade jag ofta inte åka hem efter en kväll ute

utan våldgästade honom istället. Kul att få nattligt besök av en full dam!

Han är fruktansvärt mångsidig, multimusiker, spelar de flesta instrument, intresserad av vikingatiden, kelter, natur och rökig whisky!

Alltid intressant att lyssna på (när inte jag babblar förståss)

Med honom mår jag bra!

Tara!

Foto: Samuel Öfverstedt

En annan underbar person som finns runt mig är Tara!
Tara praktiserade hos mig för ett par år sedan när hon gick mode & sömnad på gymnasiet. Hon är också en av "Unga designers" på Misoui.
Hon ger mig energi, kommer ofta ner för att hälsa på och då frågar hon alltid om hon kan göra något. Sen kör hon på mig så att det blir saker gjorda, ibland orkar jag inte ta tag i saker och behöver en spark för att komma igång.
När jag behöver åka härifrån tar hon, Josefin eller Filippa

(två andra underbara personer som finns här)hand om affären om de kan.
I helgen var jag på Hayride i Hultsfred (Rockabillyfestival) för att sälja.

Hade inte någon som kunde följa med och hjälpa mig, vill ju inte be tjejerna jämnt.

Veckan innan ringde Tara och sa att hon gärna följde med (fastän pojkvännen skulle komma till stan), Josefine tog affären så den slapp vara stängd.
Vi hade en jobbig, lång men ganska rolig dag på Hayride, sålde ganska bra, Taras förtjänst (killarna var som flugor kring en sockerbit runt henne) hon är en duktig säljare.
Med hennes hjälp gick allt smidigt, hade aldrig klarat av allt själv.
Och när vi kom ner i affären var det städat och fint där.

Det känns så underbart med alla unga vänner jag har runt mig!

Några av dem som haft praktik här har fortsatt att vara här, ofta som en av Unga designers,
och en del har också gjort sin andra praktikperiod här.
De flesta kände inte varandra innan de började praktisera eller sälja här, men umgås numera, två delar lägenhet.

Min "son" Diyar!

Som jag tidigare berättat så arbetade jag innan jag öppnade Misoui fyra år som lärare/elevstödjare/socialpedagog/vuxenkompis/mamma/bootcampledare på IVIK, svenska för invandrarungdom mellan 16 och 20 år. Det absolut bästa jobb jag haft, och jag har haft ett flertal genom åren (cv på två sidor ca).
Jag lärde mig så mycket, om mig själv och mina fördomar, om andra kulturer (fick smaka mycket god mat) , krigets vedermödor, mm.
Det var mellan 80 och 100 elever ungefär under de åren. Jag började med att vikariera för en speciallärare i svenska och engelska, sen hade jag data, hemkunskap mm.
Jag jobbade också ganska mycket med den så kallade hederskulturen och hade tjejgrupper där vi antingen bara fikade och snackade eller så gjorde vi olika aktiviteter som simhallen eller hade picnic i Trädgårdsföreningen.
Jag hade också tillsammans med några kollegor hand om en specialklass med elever som hade lite svårt att sitta still i en vanlig klass och som således ingen annan lärare ville ha. De var bäst! Kreativa, glada, vilda elever som vi först fick försöka få att komma i tid, sen sitta still. Många hade gett upp och var svåra att motivera till studier så vi hittade olika vägar för dem att komma vidare, praktik kombinerat med studier för de flesta.

Jag hade också enskild undervisning med några elever som behövde lite extra hjälp. En del hade problem med begynnande kriminalitet, så det var en del rättegångar jag var med på som stöd.

Mellan lektionerna fanns jag mycket ute bland eleverna, satt ofta bara i soffan i uppehållsrummet och snackade, ibland ville någon prata enskilt om sina problem, små eller stora.
Viktigt för "alla" är att någon ser dem!
Har fått så många vänner efter den här tiden, många kommer fortfarande förbi och hälsar på, ibland bara för att berätta att det går bra för dem.
En av mina elever är Diyar, (numera min "son") en kille från Irakiska Kurdistan som varit med om en del, (många elever har varit med om saker svenska barn aldrig kommer att uppleva).
Vi tillbringade mycket tid ihop, både med studier och en hel del kvällar med att övningsköra, så att han fick körkort och således ett jobb som krävdes körkort för. Jag har under flera gånger varit hemma hos hans familj och när jag och Victoria flyttade, så kom han med morbröder och flyttbil och hjälpte mig.
I julas dog min mor, jag och Victoria kom till sjukhuset och fick beskedet där. När jag kom ut ur rummet stod Diyar där (han var där med sin mor) med en stor kram, trygghet, nästa dag ringde han för att se hur jag mådde (nu gråter jag).
Ibland så kommer han bara ner och hälsar på eller också slår han en signal eller skickar ett sms för att se att allt är ok med mig. Och vad det än är, så vet jag att han finns där om jag behöver.
Det känns tryggt!

Att få vara kreativ!

Midsommar, sol eller regn?

Vet knappt vad det har varit för väder ute, det bästa med Misoui, min affär i källaren, avstängd från yttervärlden!

Har spenderat nästan hela helgen i min källare, skulle röja o städa, men hittade symaskinen och har suttit och sytt. Så underbart att få vara lite kreativ!

Sydde två 50-talskjolar, 5 plånkor, en väska och sen gjorde jag broscher av gamla dragkedjor!

Så det blev knappt någon sill eller annan midsommarmat för mig, men det här var det bästa jag gjort på länge, suttit i lugn o ro, avstängd från yttervärlden, funderat och tänkt och bara varit kreativ!

Mer kreativitet till folket!

Resultatet ser ni här:

Surprise!

Idag är min födelsedag, inget speciellt, jobbade extra på ett bröllop igår kväll så jag tänkte sova länge, inte fira något speciellt, blev ju firad i fredags.

Två av mina väninnor skulle komma på eftermiddagen, thats it!

Trodde jag ja!

Kl 11.00 vaknade jag av att det ringde på dörren, tänkte, va fan, är de redan här, sa ju att jag skulle sova ut!

Öppnade och vem stod där?

MIN UNDERBARA, VACKRA DOTTER VICTORIA!

Hon hade flugit hem från London för att överraska sin mamma!

Puss, puss, jag älskar dig, den finaste present jag fått.

Har läst på hennes blogg att hon hade en surprise, först trodde jag, ny tatuering, med barn (hemska tanke), kommer hon hem (neej), vunnit pengar,............................

HON SKULLE ÖVERRASKA MIG!

Så den här dagen har varit underbar!

Jag sa ju att hon gör mig glad!

Födelsedag ihop med "familjen"

I fredags var det dags igen, middag med "Familjen" och den här gången var det min tur. När någon av oss fyller år, så ordnas det en liten träff med middag, presenter och tårta (tårta är viktigast). Och det är naturligtvis min grekiska väninna Eva som fixar och trixar, hon skulle blivit festarrangör.
Hon har nu hållit på ett par veckor och ordnat med presenter och så att så många som möjligt kunde komma.
Vi brukar träffas antingen hos Christos på Afrodite eller hos Lefte på Barbeque, vi äter något, dricker lite vin, sen blir det några presenter, noga utvalda av Eva, sen det viktigaste, kaffe och tårta. Eva måste ha tårta på våra kalas. Är vi på Afrodite brukar kvällen avslutas med lite spontan grekisk dans.Sen delar vi på notan om inte någon hunnit betala för alla, vilket är ganska vanligt.
Den här gången blev det BQ. Vi skulle träffas kl. 19 - 19.30, så det var bara att stänga affären så fort som möjligt, skynda hem, fixa till mig så gott det gick och sen rusa iväg för ännu en trevlig kväll.
Så en en gång blev jag firad med blommor och presenter, god mat och gott vin. Nikolas som jag inte kännt så länge hade bakat ett helt fat med grekiska ostpajer, tiropitas, vilket jag älskar, för min skull, vad gulligt. Eva hade naturligtvis fixat presenter, hon hade bett sin systerdotter i Grekland att köpa något åt mig och skicka hit, hon ville att jag skulle ha något som var ifrån Grekland, fick ett fint halssmycke. Fick också ljuslyktor köpta här.
Så åter igen hade jag en trevlig kväll ihop med "goda" människor.

Vad lite det behövs!

Förra veckan var jag på reunion på IVIK Berzeliusskolan. Svenska för invandrarungdomar. Jag jobbade där i 4,5 år och fick, eftersom jag inte var behörig, sluta för 4 år sen.
Jag jobbade 50% som lärare i olika ämnen, svenska, matte, engelska, data, kökssvenska(hemkunskap) och 50% som vuxen kompis, mamma, socialpedagog, elevstödjare, uppfostrare mm.
Absolut det bästa jobb jag haft, jag lärde mig nog mer än eleverna, om andra kulturer, om mig själv (fördomar mm). Många var flyktingar med trauman i bakfickan och behövde ibland få prata av sig. En del var på väg in i kriminalitet och behövde någon som tog dem i örat, en del hade lite för mycket spring i benen, populärt kallat bokstavsproblem, adhd mm, för mig kreativa, livliga ungdomar.
Och det viktigaste var att någon såg dem.

Jag jobbade också mycket med den så kallade hederskulturen och hade bl a tjejgrupper. Den delen var väl den svåraste eftersom man hade föräldrar att jobba med.

Men så mycket glädje (och sorg), jag var, även om jag var slut, alltid glad efter en dag på IVIK. Jag har fått så många vänner, både elever och föräldrar efter att jobbat där. Störst av allt är när de som det höll på att gå illa för kommer och berättar att de nu tagit tag i sina liv, jobbar eller studerar, eller när man kommer på stan en kväll och det står ett gäng tuffa "invandrargrabbar" som när de ser en kommer fram och ger en bamsekram. Och inte skäms inför polarna!

Åter till förra veckans besök på Berzan. Det var inte så många av de "gamla" eleverna där, tydligen hade det blivit lite missar i inbjudan, nån vet jag hade inte brytt sig att sätta upp inbjudan på den skolan en del elever nu studerar. Och vi " gamla " lärare hade glömts att bjudas in! OOPS! (jag fick min för att jag är vårdnadshavare till en elev där, och skulle bli kallad på utvecklingssamtal)
Men några elever av dem jag haft var där och det blev stort kramkalas, och alla hade så mycket att berätta, kändes så underbart att det har gått bra för dem som en del, förutom jag och min kollega, inte trodde på.
Några tjejer från tjejgruppen var också där och en tjej började prata om hur roligt vi hade haft på tjejträffarna och vad mycket vi hade gjort. Vi gjorde inte något speciellt mer än fikade, gick till simhallen eller var i trädgårdsföreningen och spelade nåt. Sånt som de flesta "svenska" ungdomar gör dagligen. Men för henne var det stort!
Tänk vad lite det behövs för att ge minnen för livet!

Så nu är jag bjuden på kurdisk fest, en av eleverna sjunger, hembjuden på mat till två av tjejerna (mums att få pröva nya rätter) och några ska komma ner till affären och hälsa på.

Gladast blev jag när jag träffade en av tjejerna gravid (även om hon är ung). För ett par år sedan trodde ingen att hon skulle överleva sin cancer och nu sa hon att det inte finns något kvar, att den har försvunnit. Jag såg en totalt annorlunda tjej med hopp och glädje i ögonen, en ung kvinna som såg en framtid hon för ett par år sen inte trodde fanns.

Det här var en av de bästa dagarna på länge!
(men jag grät av saknad när jag gick därifrån, det bästa jobb jag haft)

Grekisk choklad!

Anledningen till att jag kallar min blogg för min stora feta grekiska familj ska jag försöka förklara lite mer här.
På 80-talet bodde jag i perioder i norra Grekland och träffade mängder med greker, en del underbara en del skithögar som överallt annars.
Första gången jag var där, jobbade jag för en kille som tidigare bott i Sverige o som jag litade på. Han visade sig vara en stor skit, var taskig mot oss som jobbade (jag enda utlänningen) och jag hade en ganska jobbig tid, då jag till slut inte kände mig värd någonting.
Men det fanns en del helt underbara, goda människor som tog hand om o hjälpte mig när det var som svårast. Minnena av dem är starkare än allt det jobbiga. De fick mig att åka hem älskande Grekland istället för att åka hem o tycka Grekland är skit pga en idiot.

Under åren sen dess har jag haft sporadisk kontakt med dem och varje gång jag kommit dit känt mig välkommen och hemma, känt att jag tillhör deras "familj".
Även min dotter ses av min "grekiska mamma" som hennes barnbarn.

PHILOXENIA!

För ett par veckor sedan kom Eva, min grekiska väninna, ner till mig i affären och hade med sig ett paket till mig från Grekland.
Förra året fyllde hon jämnt och det var stor fest på en restaurang här i staden. Hennes systrar och svägerska hade kommit från Grekland för att fira henne. Ingen av dem kunde någon engelska, så under en middag kvällen innan festen, kände jag att de kom lite utanför, så jag försökte på min väldigt minimala grekiska prata med dem. Träffade dem kanske tre gånger.
Och nu när min väninna var nere i påskas, hade de tänkt på mig och skickat med henne paket till mig. En stor ask med underbar grekisk choklad och ett jättesött dekorerat påskägg!
Ännu en gång förstår jag inte, varför till mig?

Jag har de senaste åren haft det ganska jobbigt, som "ensam" mamma, med nystartat företag och en sjuk mor. Stöd har ofta kommit från dem jag inte räknat med, medans de som jag kanske trott skulle finnas bredvid mig försvunnit.
Det har ibland bara varit "små" saker som en kram eller ett ord som ändå gjort att jag orkat fortsätta, inte ge upp. Att någon sett hur jag mått! Brytt sig!
Det har varit människor av alla nationaliteter, MEN det har gett mig känslan av den grekiska omtanken.
Varav MIN STORA FETA GREKISKA FAMILJ!

Hon gör mig glad!

En av de godaste människor jag känner är min dotter, Victoria!
Inte bara för att hon är min dotter, utan för att hon är en god och trygg person!

Hon bryr sig om och försöker alltid se det goda hos folk! Hon tar ofta andra människor i försvar (akta mig om jag säger något illa om någon).

Hon är fantastisk på att hitta musik, böcker och annat som jag gillar! Tänk vilken tur jag har som inte behöver lida varje gång hon sätter på musik.

Sen har vi ju naturligtvis våra konflikter, som de flesta mödrar/döttrar. Men jag tror att vi aldrig skiljts eller somnat utan att vara sams och utan att säga "jag älskar dig".

Efter studenten förra sommaren har hon mest bott utomlands, Taizé Frankrike förra sommaren, Barcelona i höstas och just nu är hon i London och jobbar och det känns så ensamt utan henne, vi har ju faktiskt varit tillsammans nästan varje dag i 18 år!

HON GÖR MIG GLAD!

Var kom det här ifrån?

Jag har i ca två år fått vara del av en grupp av underbara människor, en del greker, en del svenskar eller av annan nationalitet. Oväsentligt egentligen, men jag vill ge en liten förklaring till namnet på min blogg.

Jag har naturligtvis tidigare träffat på en massa underbara, goda människor, men kanske inte varit mottaglig för att se och uppskatta dem lika mycket. Jag har väl bara tyckt att livet för det mesta varit fullt av falska människor som bara tar för sig.

Mitt uppvaknande började med att jag skulle fylla jämnt och hade avtackat mig all uppvaktning, dels för att jag var för utarbetad och dels för att jag var för besviken på en mängd sk vänner som jag kände bara kommer när det bjuds och inte annars.

En grekisk tjej , då endast bekant som jag inte umgicks med utan endast träffade på fester på en grekisk restaurang, fick nys om att jag fyllde och ville att vi skulle ordna fest. Jag försökte säga ifrån men hon sa, att äta några stycken kan vi väl i alla fall göra. Trevligt, tänkte jag, det kan jag gå med på. Trodde då att hon menade, ett par stycken.
Började ana att det skulle bli fler än ett par, för naturligtvis fanns det någon som inte kunde hålla tyst, kände sig väl inte delaktig i överraskningen och ville således skvallra (sabba).

När jag kom till restaurangen vi skulle träffas på var det fullt med folk, de flesta greker som jag träffar ibland. Det var mat, vin, dans och presenter. O allt detta för mig!

Och jag kände att det var för att de tycker om mig, utan förbehåll, utan att vilja ha något tillbaka, mer än min vänskap.

Det var den trevligaste festen jag någonsin har haft och än idag förstår jag inte varför någon gör det för mig.

Jag fick verkligen känna på den grekiska philoxenian (gästvänligheten) den kvällen.

Sen har det bara rullat på, varje gång någon fyller så träffas vi, äter, dricker och har roligt. Ibland större sällskap, ibland bara ett par stycken.

Känslan av att tillhöra en grupp med människor som tycker om och accepterar en för den man är känns underbart.

Sen dess har jag upptäckt så mycket som gör mig glad och varm inombords. Ibland små saker som jag aldrig tänkt på för att jag mest koncentrerat mig på det som varit jobbigt!

Och nu, när jag försöker se allt positivt, allt som gör mig glad, så överskuggar det allt jobbigt i mitt liv.

Det finns så mycket goda människor!

Och här ska jag försöka att berätta om alla dem eller saker som gör mig glad!