Vad lite det behövs!

Förra veckan var jag på reunion på IVIK Berzeliusskolan. Svenska för invandrarungdomar. Jag jobbade där i 4,5 år och fick, eftersom jag inte var behörig, sluta för 4 år sen.
Jag jobbade 50% som lärare i olika ämnen, svenska, matte, engelska, data, kökssvenska(hemkunskap) och 50% som vuxen kompis, mamma, socialpedagog, elevstödjare, uppfostrare mm.
Absolut det bästa jobb jag haft, jag lärde mig nog mer än eleverna, om andra kulturer, om mig själv (fördomar mm). Många var flyktingar med trauman i bakfickan och behövde ibland få prata av sig. En del var på väg in i kriminalitet och behövde någon som tog dem i örat, en del hade lite för mycket spring i benen, populärt kallat bokstavsproblem, adhd mm, för mig kreativa, livliga ungdomar.
Och det viktigaste var att någon såg dem.

Jag jobbade också mycket med den så kallade hederskulturen och hade bl a tjejgrupper. Den delen var väl den svåraste eftersom man hade föräldrar att jobba med.

Men så mycket glädje (och sorg), jag var, även om jag var slut, alltid glad efter en dag på IVIK. Jag har fått så många vänner, både elever och föräldrar efter att jobbat där. Störst av allt är när de som det höll på att gå illa för kommer och berättar att de nu tagit tag i sina liv, jobbar eller studerar, eller när man kommer på stan en kväll och det står ett gäng tuffa "invandrargrabbar" som när de ser en kommer fram och ger en bamsekram. Och inte skäms inför polarna!

Åter till förra veckans besök på Berzan. Det var inte så många av de "gamla" eleverna där, tydligen hade det blivit lite missar i inbjudan, nån vet jag hade inte brytt sig att sätta upp inbjudan på den skolan en del elever nu studerar. Och vi " gamla " lärare hade glömts att bjudas in! OOPS! (jag fick min för att jag är vårdnadshavare till en elev där, och skulle bli kallad på utvecklingssamtal)
Men några elever av dem jag haft var där och det blev stort kramkalas, och alla hade så mycket att berätta, kändes så underbart att det har gått bra för dem som en del, förutom jag och min kollega, inte trodde på.
Några tjejer från tjejgruppen var också där och en tjej började prata om hur roligt vi hade haft på tjejträffarna och vad mycket vi hade gjort. Vi gjorde inte något speciellt mer än fikade, gick till simhallen eller var i trädgårdsföreningen och spelade nåt. Sånt som de flesta "svenska" ungdomar gör dagligen. Men för henne var det stort!
Tänk vad lite det behövs för att ge minnen för livet!

Så nu är jag bjuden på kurdisk fest, en av eleverna sjunger, hembjuden på mat till två av tjejerna (mums att få pröva nya rätter) och några ska komma ner till affären och hälsa på.

Gladast blev jag när jag träffade en av tjejerna gravid (även om hon är ung). För ett par år sedan trodde ingen att hon skulle överleva sin cancer och nu sa hon att det inte finns något kvar, att den har försvunnit. Jag såg en totalt annorlunda tjej med hopp och glädje i ögonen, en ung kvinna som såg en framtid hon för ett par år sen inte trodde fanns.

Det här var en av de bästa dagarna på länge!
(men jag grät av saknad när jag gick därifrån, det bästa jobb jag haft)