Min "son" Diyar!

Som jag tidigare berättat så arbetade jag innan jag öppnade Misoui fyra år som lärare/elevstödjare/socialpedagog/vuxenkompis/mamma/bootcampledare på IVIK, svenska för invandrarungdom mellan 16 och 20 år. Det absolut bästa jobb jag haft, och jag har haft ett flertal genom åren (cv på två sidor ca).
Jag lärde mig så mycket, om mig själv och mina fördomar, om andra kulturer (fick smaka mycket god mat) , krigets vedermödor, mm.
Det var mellan 80 och 100 elever ungefär under de åren. Jag började med att vikariera för en speciallärare i svenska och engelska, sen hade jag data, hemkunskap mm.
Jag jobbade också ganska mycket med den så kallade hederskulturen och hade tjejgrupper där vi antingen bara fikade och snackade eller så gjorde vi olika aktiviteter som simhallen eller hade picnic i Trädgårdsföreningen.
Jag hade också tillsammans med några kollegor hand om en specialklass med elever som hade lite svårt att sitta still i en vanlig klass och som således ingen annan lärare ville ha. De var bäst! Kreativa, glada, vilda elever som vi först fick försöka få att komma i tid, sen sitta still. Många hade gett upp och var svåra att motivera till studier så vi hittade olika vägar för dem att komma vidare, praktik kombinerat med studier för de flesta.

Jag hade också enskild undervisning med några elever som behövde lite extra hjälp. En del hade problem med begynnande kriminalitet, så det var en del rättegångar jag var med på som stöd.

Mellan lektionerna fanns jag mycket ute bland eleverna, satt ofta bara i soffan i uppehållsrummet och snackade, ibland ville någon prata enskilt om sina problem, små eller stora.
Viktigt för "alla" är att någon ser dem!
Har fått så många vänner efter den här tiden, många kommer fortfarande förbi och hälsar på, ibland bara för att berätta att det går bra för dem.
En av mina elever är Diyar, (numera min "son") en kille från Irakiska Kurdistan som varit med om en del, (många elever har varit med om saker svenska barn aldrig kommer att uppleva).
Vi tillbringade mycket tid ihop, både med studier och en hel del kvällar med att övningsköra, så att han fick körkort och således ett jobb som krävdes körkort för. Jag har under flera gånger varit hemma hos hans familj och när jag och Victoria flyttade, så kom han med morbröder och flyttbil och hjälpte mig.
I julas dog min mor, jag och Victoria kom till sjukhuset och fick beskedet där. När jag kom ut ur rummet stod Diyar där (han var där med sin mor) med en stor kram, trygghet, nästa dag ringde han för att se hur jag mådde (nu gråter jag).
Ibland så kommer han bara ner och hälsar på eller också slår han en signal eller skickar ett sms för att se att allt är ok med mig. Och vad det än är, så vet jag att han finns där om jag behöver.
Det känns tryggt!